Torsdagen den 16 augusti drog Martin Klinga och jag ner till Stenungsund för att köra det 44:e Tjörn Runt – Sveriges största kappsegling. Vi åkte en dag tidigare för att kunna rekognosera lite ute på banan och inte segla alldeles för lång väg som vi gjorde när vi senast tog oss runt Tjörn 2004.

Nu blev det inte något rekande av med båten eftersom det blåste 13-15 m/s från sydväst på fredagen vilket skulle ha medfört 2,5 timmars kryssande nerför Hakefjorden för att sen kunna hitta lämpliga vägar i ”Gruset” på utsidan av Tjörn. Vi ägnade i stället större delen av dagen till att rädda havererande ungar i Optimister, Zoom 8 m.m. som hade det rätt jobbigt i den hårda vinden när de körde Lilla Tjörn Runt.

Rekning och torrseglande

När ungarna var i mål och vi bytt om (det regnade rätt mycket tidvis och vi var klädda för att bara ta en kort titt som åskådare) så tog vi i stället sjökort och plotter med oss i bilen och åkte ut på Tjörn. Såg förmodligen rätt skumt ut när vi gick omkring på land med sjökort och plotter i hand men det kunde inte hjälpas.

Vi kunde i vart fall konstatera att hålet mellan Tjörne Kalv och Rönnäng vid SV hörnet av Tjörn inte var att tänka på annat än vid ledande vind mellan S och O. Alltså in i bilen igen för vidare färd till Klädesholmen. Här fick vi några bra landmärken för några hål där man kunde gena som väl i vart fall kunde tänkas rymma två båtar i bredd. Resten av banan torrseglades och vi la ut några waypoints på plottern.

När vi kom tillbaks hade Roffe Plåt med hustru Eva dykt upp det blev lite snack om morgondagen innan det var dags att knoppa in i båten. Det ven bra i riggen under natten och det regnade intensivt men som tur var hade vi kommit ihåg att ta med oss bomtältet.

Genua eller kryssfock?

Lördag morgon hade regnet upphört och det hade mojnat något till kanske 10 – 11 m/s. Ingen tvekan alltså om att det var genua som gällde. När vi väl kom ut till starten så verkade det ha ökat och vi diskuterade ett tag ett ev. byte till kryssfock. Som tur var gjordes aldrig något byte (och vi hade inte hunnit heller).

Starten blev typ lätt bidevind med linjen vinkelrätt mot dit vi ville så det gällde ju att hålla sig framme. Vi gick i sista startgrupp med i huvudsak båtar med lägre LYS-tal än oss men man vill ju inte gärna fastna bakom någon sådan heller. Nu blev det inget problem. Roffe tog starten precis på skottet med oss lite bakom men i lovart. På väg mot Tjörnbron ryckte vi från Roffe några båtlängder och redan efter en kvart var vi ikapp startgruppen som startade 6 minuter före oss (det var 11 startgrupper med de med lägst LYS startande sist). Under Tjörnbron var det blekt men vi lyckades på något sätt slinka igenom hela bröten framför oss utan några större problem.

Dödad X-79 och sjölä

Sen valde vi (liksom de flesta andra) att gå V om Brattön vilket väl egentligen var det enda riktiga misstag vi gjorde under seglingen. Det var ingen katastrof men lite tunt blev det ett tag och en My (som Roffe tidigare ägt) som gick på utsidan av Brattön gick om oss. När vi kom ut i fjorden lite ordentligare var det dock inga problem att återställa ordningen. Det var fortfarande lite släpp men när en X-79 kom ångande (han måste ha missat starten) och försökte köra över oss i lovart så skotade vi hem och dödade honom fullständigt. Han vek ner och försökte i lä där han dog ännu mer. Sen vred det emot mer när vi fortsatte ner i fjorden och vi såg aldrig till honom mer (han blev långt efter i mål).

Taktiken var från vår sida att till skillnad från de flesta av våra konkurrenter försöka ligga när Tjörn på V sidan av fjorden. Framförallt eftersom det var motström som sätter svagare där det är grunt inne vid land men även för att få höjd när vinden vrider vinkelrätt ut från Tjörnlandet. Att det sen också blir lite sjölä är bara bonus. Nackdelen var möjligen att det ibland kunde bli lite tunnare med vind men det är smällar man får ta. Vi satte alltså igång att såga inne vid land. Det blev lite grunt ibland och när man tittar på plotterspåret kan det ibland se lite riskabelt ut men jag tror Martin hade full koll med sjökort och plotter. I och för sig hade han inte så mycket tid till det eftersom vinden hade ökat och det var fullt häng hela tiden. Än så länge var dock sjön inget större problem så det var bara att höjda i rökarna på känt Nepparmanér.

Hur underbart gick inte Sjöfröken!

Så småningom började vi dock närma oss hörnet av Tjörn och neråt Åstol rullade havssjön in med rätt rejäl våghöjd. Nu var det dags att överge höjdandet och i stället skota aningen lösare och släppa ner storen på skenan och backa skotpunkten på genuan i byarna. Det blev alltså rejält slit med linorna till storskots- och genuatravarna i händerna hela tiden. Men det var värt slitet. Hur underbart gick inte Sjöfröken!

Så länge det inte var någon större motsjö hade vi seglat om mängder med större båtar genom att gå 5 – 10 grader högre. I motsjön höll vi nu samma höjd men med GPS:en stadigt på 5,8 – 5, 9 knop. Vi seglade om betydligt större båtar på ren fart. Nästan alla IF-båtar och massor med H-båtar (som bägge startat 12 minuter före oss), NF, Expresser, J/24 + en massa ännu större båtar. Hela tiden hade vi också ett osannolikt flyt när det gällde att segla i fri vind. På hela kryssen behövde vi bara ducka för en enda båt när vi gick på babord (och panikslå en gång för att inte krocka med en H-båt med generalstrul).

Några meter från bränningar och klippor

När kryssen var slut och vi började runda upp för att gå norrut på utsidan av Tjörn så tänkte vi att nu skulle det nog vara slut på det roliga. På halvvinden som följde borde ju alla större båtar som vi kört om komma och tåga förbi oss. Men där bedrog vi oss. Hela vägen upp mot Kyrkesund så låg vi parkerade bakom en Topaz en båtlängd före och en J/24 en båtlängd efter.

Waypointsen vi lagt ut visade sig rätt meningslösa eftersom det bara var att följa John upp genom det sammelsurium av skär, bränningar och smala sund som ligger norr om Klädesholmen. Det var ju onekligen rätt spännande att susa fram i 6 – 7 knop bara några meter från bränningar och klippor. Men vi visste ju att vi förmodligen hade det minsta djupgåendet i hela armadan och så länge de större båtarna klarade sig borde ju vi göra det med.

I Kyrkesund kan man väl inte segla

Uppåt Kyrkesund stod publiken i täta rader och när man började hurra och göra vågen för oss så började vi förstå att vi låg rätt bra till (om vi inte fattat det tidigare). Kyrkesund är ett mycket långt och mycket smalt sund som en ostkustseglare omedelbart skulle säga att där kan man väl inte segla om han ser det på kortet. Men skillnaden mot ostkusten är att här blåser alla vindar över öarna i brist på skog så det går visst det! Självfallet tunnar det lite men inte tillräckligt för att det ska löna sig att gå på utsidan av Härön.

Här blev också enda tillfället på hela köret vi kunde ta igen oss lite. Vattenflaskorna kom fram och vi kunde äntligen bli av med en del av saltsmaken från sjön som spolat över oss. Med fullt häng och skoten i hand även på halvvinden så hade vare sig mat eller dryck varit att tänka på före Kyrkesund (äta hann vi förresten inte här heller).

Kinesgippar och suggor

Vi höll vår position förvånansvärt bra genom Kyrkesund (men tanke på att riggen på Nepparen inte är direkt hög) och vi närmade oss inloppet till Stigfjorden och mellantidsstationen. Här öppnade upp och det började bli dags att tänka på spinnaker. Visa av skadan från 2004 då vi höll på att sänka båten vid en kinesgipp och endast kniven räddade Sjöfröken kvar på ytan så var vi dock rätt försiktiga och hissade inte på förrän det öppnade upp lite och vi själva kunde välja vårt spår.

Blåsan stod dock sen utan några större problem även om vi fegade lite och gippade tre gången när vi egentligen skulle ha kunnat gå plattare och hållit rakt på mål utan några gippar. Stundtals tryckte det på rätt bra och GPS:en visade vid några tillfällen drygt 9 knop utan vare sig planing eller surf (på halvvinden hade vi surfat i 11,2 knop vilket blev dagens maxfart). En del konkurrenter pendlade rätt friskt (inga suggor?) och strax före mål gjorde en Cumulus en riktig vurpa, kinesgippade och gick sen in i berget, ja i vart fall nästan. Kölen tog i när det var en halvmeter kvar och där stod de också när vi passerade med spinnakern vilt fladdrande i masttoppen.

När vi kom i mål efter ganska precis 4.57 så förstod vi nog att det gått rätt bra. Tummarna upp på målfartygen och kommentarer från konkurrenter indikerade detta. Vi kunde också summera ett rätt felfritt race. Vi kunde ha gått på utsidan av Brattön och vi kunde ha hissat blåsan lite tidigare men annars var det nog inte mycket vi kunde ha gjort bättre.

Segermarginal på 7 minuter

Tillbaks i hamnen efter en rätt dryg insegling så satte vi igång med att plocka ur båten, fälla masten och lyfta upp båten på trailern. Medan vi höll på med det så kom plötsligt folk och sa att vi ledde tävlingen totalt men att allt inte var färdigräknat än. Vi ville inte riktigt tro det utan sa att vi inte tar ut något i förskott. Fler kom dock fram och sa att vi vunnit enligt de preliminära resultaten och nu började vi fundera på om det kanske hade räckt hela vägen ändå. Vi hade inte tjuvstartat, vi hade seglat rätt väg och vi hade definitivt inte varit inblandade i några protestsituationer så vårt resultat borde vara ganska säkert.

När båten väl var på land ordentligt gick vi iväg till tävlingsexpeditionen och där stod Sjöfröken II högts upp på displayen med en segermarginal på mer än 7 minuter. Vi kunde fortfarande inte tro att det var sant men nu gratulerade fjolårsvinnaren Hans Oskarsson (som vi pratat med på torsdagen och fått många värdefulla tips av) oss till segern och pekade ut oss för arrangörerna som ju inte visste vilka vi var.

Segerintervju utan champagne

Nu blev det full rulle med TV-teamet som höll på att sätta ihop det entimmesprogram från Tjörn Runt som skulle sändas i TV8 på söndagskvällen. Det blev segerintervju förstås och se fick vi hjälpa TV-fotograferna att hitta några bilder på oss bland åtskilliga timmars film. Eftersom vi inte tillhört förhandsfavoriterna så hade det aldrig tagits några bilder speciellt på oss utan vi lyckades så småningom efter flera timmars tittande på monitorerna på kamerorna hitta två sekvenser där vi finns med och som sen fanns med i programmet. Dels en kort sekvens av kryssen utanför Tjörne Kalv där vi mycket snabbt passerar i bakgrund och dels en lite längre filmad vid mellantidsstationen i början av Stigfjorden (tyvärr precis innan vi satte spinnakern så vi länsar med saxad genua vilket naturligtvis inte ger det fartigaste intrycket).

Sen fick naturligtvis intervjun tas om också eftersom bilderna från den första blev för ljusa. Sen blev det telefonintervjuer också med GöteborgsPosten och Bohuslänningen. Den sista frågan vi fick i TV-intervjun blev förresten hur vi skulle fira segern. Vi hade inte tänkt på det och svarade att vi tänkt gå och ta varsin hamburgare, dricka upp den lilla whiskyn som fanns kvar och sen gå och lägga oss i båten på parkeringsplatsen utanför båtklubben (vi sov alltså i båten när den stod på trailern vilket kan bli lite gungigt och knepigt att komma i och ur ruffen under masten som ligger över ruffluckan). Reportern trodde inte på oss och sa ”Kom igen nu, champagne blir det väl?” men vi gjorde faktiskt som vi sagt. Vi hade ju en femtiomilafärd med trailer framför oss på söndagsmorgon och Martin hade bråttom hem till syrrans födelsedagskalas.

Vi kommer att försvara vår seger

Prisutdelning blev det sen i september och jag och hustrun åkte ner (Martin skulle kappsegla) till en välregisserad ceremoni under ledning av Harald Treutiger. Många priser delades ut och jag fick också svara på många frågor eftersom det naturligtvis väckte stor uppmärksamhet när en insjöseglare från Mälaren med en hembyggd båt ritad 1938 (och som dessutom var utrustad med segel som Martins pappa hade sytt hemma på vinden) kunde vinna en stor segling på västkusten. Jag hoppades jag inte verkade kaxig när jag hävdade att det är svårare att seglar i den krabba, höga sjön på Björkfjärden när det blåser kuling på HöstRasta än i den havssjö som var på utsidan av Tjörn!

Avslutningsvis vill jag säga att Tjörn Runt definitivt är en av de roligaste kappseglingar jag någonsin varit med om under mer än 30 års kappseglande. Det var roligt 2004 men naturligtvis ännu roligare den här gången när vi med tur (och förhoppningsvis lite skicklighet) lyckades med det rätt otroliga att ta hem totalsegern. Förhoppningsvis kommer många andra Neppare att finnas med på startlinjen lördagen den 16 augusti i år när vi kommer att försöka försvara vår seger i 2008 års Tjörn Runt.